Världens bästa nyårslöfte

I år ska jag bli bättre på att höra av mig till och träffa nära och kära. Det ÄR inte ok att det går flera månader mellan jag träffar gamlingarna. Punkt




A proper ending

I tisdags var jag ute och åt med tre tjejkompisar från "förr"; Emmie, Julia och Maria. Vi fyra umgicks väldigt intensivt för några år sedan och jag och Emmie var bästa vänner i flera år. Men jag och Emmie blev plötsligt ovänner och har inte pratat med varandra de senaste sex åren, något jag tagit väldigt hårt. Jag förstod aldrig riktigt varför vi blev ovänner och varför Emmie tog så starkt avstånd från mig. Detta hände dock i samma veva som vi båda började gymnasiet, jag började jobba, jag träffade Jacob och kort sagt började jag prioritera många andra saker i mitt liv så jag misstänker att det var det som var anledningen till att det blev som det blev. Från att ha setts nästan varje dag så hade jag bara tid att träffas någon gång i veckan och självklart förstår jag att/om hon blev sårad av det, men då hon bröt väldigt plötsligt kände jag aldrig att jag fick en förklaring av hur hon kände eller en chans att göra det bättre.


Men, som jag skrivit tidigare så är jag ju en person som älter saker. Enormt mycket. Och länge. Jag kände att jag fortfarande nu sex år senare påverkades av vad hände mellan henne och mig så jag bestämde mig för att kontakta henne på sms och förklara läget. Visst kändes det pinsamt och utelämnande att berätta hur jag kände för någon jag inte pratat med på flera år men innerst inne visste jag att det var det enda som skulle kunna få mig att sluta fundera. Som tur var tog det bara nån dag innan jag fick svar att "hon faktiskt inte minns, det var ju väldigt längesen, men hade varit kul att ses nån dag".

Så det slutade alltså med att vi fyra sågs och åt middag i tisdags på Paolos i Helsingborg. Det var verkligen trevligt och det blev mycket snack om gamla minnen. Men jag insåg också att trots att alla var precis som förr så har vi verkligen växt åt olika håll. Så för mig kändes det som ett inre avslut, där jag kan sluta fundera över oss. Nu vet jag var vi står och kan gå vidare med mig själv. Ses vi igen så är det jättekul och ses vi inte så går det också bra!


Jag och mitt samvete

Citat mamma: "Om man kunde vinna Nobelpris i ärlighet så hade du fan vunnit det. Jag lovar att jag till och med hade tagit på mig långklänning och suttit i publiken."
 
Oj oj oj vilket kaos. Jag är blodgivare sen drygt 1,5 år tillbaka och det har blivit en otroligt viktig grej för mig. Att kunna hjälpa andra genom att erbjudà något jag har överskott på känns otroligt skönt. Alla borde bli blodgivare! Men ja, för att komma till kaoset. Det var dags för mig att gå och lämna igen (som kvinna får du lämna var fjärde månad) men jag hade redan fått skjuta fram tiden något eftersom jag varit sjuk. Hade planerat in att lämna i tisdags men jag hade sovit på tok för många timmar den natten så jag kände mig halvruggig och sjuk hela dagen, inget vidare tillstånd att lämna blod i. Så jag sköt upp det igen och bokade en tid till på onsdagen efter skolan istället. Gör mig redo och går dit och varje gång man är där ska man fylla i en så kallad hälsodeklaration där man intygar att man inte är sjuk, har tatuerat sig, varit i vissa länder osv. Fanns en punkt som löd ungefär "Har din partner nyligen gått igenom en stor operation" och det fick mig att börja fundera. Hmm när var det nu Jacob tog blindtarmen egentligen? Och räknas en titthålsoperation som en "stor operation"? Frågade en av sköterskorna vad som gällde och jag märkte att hon blev osäker. Hon gick och kollade i en pärm, pratade med sina kollegor och sen kom hon tillbaka och sa att "för säkerhets skull, vänta sex månader efter när operationen gjordes och hör av dig igen sen om en ny tid". Kollade snabbt i telefonen under tiden jag fortfarande stod med sköterskan och insåg att operationen var 30 maj. Fine, det är ju mer än sex månader sen så då kan jag ju lämna idag trots allt. Men sen kom jag på det. Fan fan fan.
 
Jag har ju lämnat blod efter det!!!! I augusti!!! Jag har alltså inte väntat den tiden man egentligen ska. Detta kommer jag alltså på under tiden jag fortfarande står med sköterskan och jag vill bara sjunka genom jorden. Inser att jag har gått och lämnat blod när jag egentligen inte fick. Har inte vid föregående blodgivning reagerat på punkten som berörde operationer och därför lämnat i god tro. Känner hur jag är på väg att börja gråta för att jag skäms så jävligt men vågar inte säga något till sköterskan utan kläcker ur mig ett käckt "Aa men då kollar jag när det var och hör av mig då!" halvvägs ut genom dörren.
 
Ringer flera nära i ren panik och i hopp om att någon ska lugna ner mig. Alla gör tappra försök men trots ord om att det "säkert inte är nån fara", att "säg att operationen var i augusti och så lägg på sex månader så kan du gå dit igen" och "ta nu det lugnt, det är ju inte som att varken du eller Jacob är sjuka" så kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag gjort något fruktansvärt. TÄNK OM Jacob hade fått nån sjukdom vid operationen som sen jag fått och som jag sen i min tur smittat någon annan med, TÄNK OM!! Och vad händer om de får reda på sanningen, kommer jag aldrig mer få lämna blod för att jag är opålitlig då? Jag kunde helt enkelt inte berätta sanningen för dem utan började koka ihop en lögn i huvudet.
 
Satt i evigheter i min hall och lät tårarna rinna och visste väl innerst inne att jag aldrig skulle kunna släppa detta om inte en yrkesauktoritär människa säger till mig att det är lugnt. Eller att det var för jävla dumt. Egentligen vad som helst så länge jag fått det ur mig. Så länge jag varit ärlig. Så jag svalde min stolthet, gick tillbaka till Blodcentralen och med rödgråtet ansikte bad jag att få tala med en sköterska. Tack och lov fick jag prata med VÄRLDENS gulligaste sköterska som tröstade mig, lyssnade in allt jag berättade, förklarade att sånt händer hela tiden, att risken för smitta är minimal och att det bara var jättebra att jag kom och förklarade läget. Dessutom bad hon om ursäkt för att hela det här scenariot hade uppstått då jag hade fått fel info tidigare på dagen. Den operation som Jacob hade gjort räknades alltså inte som "stor operation" och därmed var jag fri att ge blod när som helst. Det var en enorm lättnad men samtidigt en irritation mot de jag fått prata med tidigare. Den lilla meningen jag fått höra tidigare under dagen hade vänt upp och ner på hela min hjärna i stort sett.
 
Jag är en person som älter saker. Som inte klarar av att göra fel för att mitt samvete äter upp mig inifrån. Som inte släpper saker förrän en person med kompetens inom det aktuella ämnet säger till mig att det löser sig. Som MÅSTE säga som det är, oavsett hur jobbigt eller pinsamt det än är. Det är något jag har lärt mig om mig själv under det senaste halvåret och jag är så tacksam för det. Tack vare att jag numera vet hur jag själv fungerar så gick jag tillbaka och så visade det sig att det inte var några problem. Hade jag låtit bli det och försökt tränga undan det istället kan jag ge mig blanka fan på att det hade kunnat ge mig många sömnlösa nätter. Har börjat fundera på det där med karma, om det kanske ligger något i det? Men det är ett helt annat inlägg.
 
För att avrunda det hela så kan jag berätta att jag fick gå och lämna blod idag, torsdag, istället. Sköterskan tyckte inte riktigt det var läge att lämna igår när jag var så upprörd, haha. Det gick bra men fan vad ont den där jävla nålen gör. Mitt blodtryck hade gått ner till normalt efter att ha varit alldeles skyhögt pga p-piller (som jag alltså slutat med nu) och mitt blodvärde låg på mitt vanliga 125. 
 
Slutet gott, allting gott och BLI BLODGIVARE!
 
 

Äntligen

"Jag gillar ordet äntligen. Det kan innebära stort som smått men alltid något positivt."

Perfektion

Jag har aldrig blivit så tagen av en film som jag blev av The hunger games. Har tänkt länge att jag skulle se dem men det har liksom inte blivit av. Sedan vi skaffade Netflix för ett drygt år sen har jag blivit ännu latare och ser uteslutande på de serier och filmer som finns att tillgå därM och THG är inte en av dem. Men så fick jag låna Antons flickväns inlogg på Viaplay och från de första fem minuterna var jag fast. Såg färdigt alla fyra filmerna inom några veckor (för en som kollar film max en gång i månaden är det en rätt ordentlig bedrift) och jag älskar dem. Så mycket att jag laddat ner speciella emojis med karaktärer från filmerna (((((:
 
Jag är så fascinerad av de alternativa världar och varianter av människoliv som filmer, böcker och serier kan erbjuda. Jag gillar när det är precis på gränsen till det overkliga. När det handlar om nästan vanliga människor i en vanlig verklighet eller vanliga människor i en nästan vanlig verklighet.
 
Filmer som In time och The hunger games, serier som Pretty Little Liars och Orphan black och böcker som Ful.
 
 
 

Jag är tillbaka. Kanske. Inte

I'm baaaack! För idag i alla fall. Jag har insett att jag saknar bloggandet, att få uttrycka mig i skrift, otroligt mycket. Jag saknar att kunna gå tillbaka och se exakt vilken dag jag gjorde vad. Jag saknar att kunna titta på bilder och plötsligt slängas flera år tillbaka i tiden. Jag saknar att få se texter ur mitt inre växa fram, ändras, raderas, förbättras, få liv under mina fingrar. Jag saknar att få skriva av mig. Jag har under det senaste halvåret lärt mig extremt mycket om mig själv och jag känner att jag på något vis måste bevara det.
 
Så här är jag, för tillfället sittandes ensam hemma i lägenheten, endast med sällskap från två ullbollar som även går under namnen Leia och Lova. Världens finaste ullbollar. Och visst är de ett fint sällskap men jag måste erkänna att wannabe singel-livet inte passar mig. Jacob har dragit till Abu Dhabi med en kompis och jag som tidigare inte har sovit en enda natt ensam i hela mitt liv är nu inne på tredje kvällen utan Jacob. S Å  T O M T . I natt sov jag på soffan bara för att sängen kändes så onödigt stor utan honom. Soffans divan var klart mycket mer lagom i storlek.
 
Jag hade planerat att jag skulle hitta på så mycket den här helgen, verkligen njuta av att vara sambo-fri. Träffa vänner, dricka vin, komma hem sent utan dåligt samvete. Men efter 10 dagar i rad av praktik och jobb insåg jag att det var nog var dags att vila. Bli av med de sista bakterierna från de två förkylningarna jag dragit på mig på rad och bara sova. Sova, vila, äta godis, kolla serier. Och framförallt öva på att vara ensam. 
 
Måste säga att jag är inte imponerad. Alla som bara "det är sååååå viktigt att man bor själv först innan man flyttar ihop med nån". Ah nock.. att frivilligt sätta sig i den här tristessen.. Då är man nog martyr.

The theory of everything

Jag kom över den här trailern av en slump men blev fullständigt tagen. Jag vet inte mycket om Stephen Hawking men bara den här lilla snutten gjorde mig totalt hänförd. Eddie Redmayne är ju fantastisk i sig själv och med den här storyn kan det inte bli annat än vackert. Mina tårar är på väg bara efter dessa dryga två minuter. Asså WOW. 
 
 

En olycka kommer sällan ensam

Jag önskar så att jag kunde hålla igång bloggen på samma sätt som jag gjorde förr, men jag orkar liksom inte. Samtidigt som jag tycker det är fantastiskt att kunna titta flera år tillbaka och följa exakt vad jag gjorde en viss dag så kan jag bli skrämd av hur mycket jag faktiskt delat med mig. Men jag tror faktiskt det positiva överväger.
 
Dock har det hänt mycket på senaste. Mycket jobbigt som har tagit på orken. En olycka kommer sällan ensam som man säger. Samtidigt som jag kickade igång hela försäljningsprocessen av Piggy (som är skitjobbig i sig) fick vi vår soffa förstörd och värst av allt- mamma hamnade på sjukhus. Läget är stabilt och hon får nog snart komma hem igen, men det har varit några jobbiga dagar.
 
Men som Cassie sa idag när jag träffade henne - då kan det i alla fall bara bli bättre!

Man tackar man tackar

 

Fina Edblad

Sitter och kikar på Edblads hemsida efter att de lockat med höstrea på mejlen. Rean imponerade dock inte, men det gjorde smyckena nedan.
 

Jag har velat ha ett nytt långt halsband eftersom mitt favvishalsband börjar tappa färgen. Det gör ju däremot inte Edblads smycken eftersom de är gjorda i stål, såååå dessa är alternativ. Gillar båda. Väldigt mycket.
 
Detta va också himla fint. Har ju inte så mycket rosé, men det var sött.
 

.Älskade vän

Idag har jag gjort något förjävligt. Jag har lagt ut Piggy på annons.
 
Hade man bara kunnat välja hade Piggy fått stanna i min ägo livet ut, men tyvärr överrensstämmer ju inte drömmen alltid med verkligheten. Piggy står i Helsingborg, jag bor i Lund. Att flytta henne är inte ett alternativ då jag behöver mammas hjälp och att pendla till Helsingborg så många gånger i veckan fungerar inte. Jag kan inte heller lägga hela det ansvaret på mamma. Så, nu är det som det är.
 
Jag tvingas sälja min bästa vän. Min kompis som jag har varit hos nästan varje dag i över sju år. Det är förjävligt. Jag klarar knappt att se henne i ögonen. Jag är världens största svikare.
 
 

Ni som har gått igenom det här, skriv gärna en kommentar och dela med er om era erfarenheter.

High quality.......

Haha asså.. Jag gjorde naglar på Josefine för drygt en vecka sedan och idag smsade hon och sa att alla utom två hade trillat av. Så pinsamt! Jag har ju förvisso sagt till de jag gjort på att jag inte lämnar några garantier på hållbarheten men man vill ju i alla fall att det ska hålla längre än en vecka. :( Förra gången jag gjorde på henne satt nästan alla naglar tre veckor, men den här gången mallade jag ut dem istället för att använda tippar och jag tror det var det som ställde till det. Nästa gång blir det tippar igen!

De var ju fina från början i alla fall, haha!

My teddy has a fright

Idag hade vi en examination i engelska som gick ut på att framföra engelska barndikter på ett roligt sätt. Idag har jag alltså gjort allt ifrån sjungit om en teddybjörn, schasat bort låtsasbin och pratat med fingrar i munnen. Ja, ni kan ju försöka föreställa er. Vi blev i alla fall godkända så nu är mina första högskolepoäng klippta för terminen, skönt!

Jaja, det ska väl bli bra till slut

Min utbildning innbär en hel del självstudier, vilket inte är optimalt för en sådan som mig som saknar självdisciplin. Så idag har jag bjudit in mig själv till Ebbas skola för att sitta med henne och plugga hela dagen. Vågar ju inte sitta och störa henne när hon är så duktig så därför pluggar jag själv istället (när jag inte har bloggpaus förstås, haha). Jag får i alla fall betydligt mer gjort här än jag hade fått hemma.
 
Sitter och skriver på en argumenterande text om naturvetenskapens karaktär. Det är lite svårt eftersom jag inte har en susning om vad naturvetenskapens karaktär är för något. Och då har jag ändå läst ett 15-sidigt kapitel om just detta... Så just nu sitter jag bara och ordbajsar för att få material att jobba med. Jag skriver ner exakt vad jag tänker utan tanke på meningsuppbyggnad och formuleringar. Usch, det gör ont i mig att se en så illa skriven text. Av mig. Fy.

Tack och lov är det ju inte så dyrt

Som den Lager157-nörd jag är hänger jag alltsom oftast på deras hemsida på jakt efter nya fynd. Vilket ju inte är helt bra, eftersom jag aldrig kan låta bli att handla om det är billigt. I lördags lyckades jag tjata med mig sambon till deras butik i Löddeköpinge och jäklar vad vi shoppade..
 
Här är min del:
 



Och Jacob shoppade ännu mer..
 

Franskt

Min senaste nageldesign. Jag försöker om och om igen mig på nya, "roliga" designer med glitter och färg och gud vet allt, men det slutar alltid med att jag återgår till franska haha. Det är helt enkelt det jag trivs bäst i!

Det är ofta inte förrän jag är klar som jag ser vad jag borde fixa. Som på dessa behövs formen fixas till (jag gillar dem riktigt kantiga) och tummen behöver en snyggare topline. Men det får ordnas när jag orkar haha!


Nu har jag gjort gelenaglar i drygt ett halvår och jag är ju långt ifrån fullärd men det går i alla fall framåt! Eftersom jag bara har kunnat (eller ja, velat) öva på mig själv har det ju inte blivit mer än ett set per månad. Men för några veckor sedan testade jag på två kompisar också, och det är ju där den verkliga utmaningen ligger- att anpassa tekniken till olika typer av naglar och önskemål. Men det har väl gått helt okej det med.

Är du sugen på billiga naglar? Jag tar en liten summa mot att jag inte lämnar några garantier (mina egna håller ca 3 veckor men det kan ju självklart variera). Jag kan göra naturella, franska, helvita, och glitter i silver, rosa eller gult. Hör av dig!

Kvällspass

Hur tråkigt det än är att det blir mörkt så himla tidigt nu om kvällarna så är det faktiskt rätt så mysigt med ett litet kvällspass med Piggy i ridbanans sken. :-)




Classy

Som jag skrev några inlägg ner var det en chansning men åh så bra det blev! Klänningen satt perfa!




Bli blodgivare

Jag har tänkt länge att jag skulle börja lämna blod, men aldrig riktigt fått tummen loss. Men så fick Jacob hem en påminnelse (han är redan inskriven) igår och då slog jag slag i saken och bokade en egen tid. Fick en tid redan 16.30 idag så efter skola och snabbfika med Cassie och Jessica stack jag till blodcentralen på sjukhuset.
 
Möttes av en supertrevlig sköterska, fick information och en hälsodeklaration att fylla i. Efter det blev jag intervjuad och så tog vi mina första prover. Killen som tog mina prover var borta konstigt länge och när han kom tillbaka såg han dyster ut. "Dina blodvärden är för låga, så du får inte lov att donera blod".
 
That's it. 
 
FANIHELVETESJÄVLASKITMÖG.
 
Blev så jävla ledsen. Jag vill så gärna kunna göra skillnad för andra människor och så blir jag nekad. Jag förstår ju att de har gränser av en anledning, men faaan asså. Jag låg 3 gram under gränsen, vilket alltså innebär ett normalt blodvärde men för lågt för att få kunna donera. Ska försöka igen om några månader och hoppas att jag med näringsrik mat kan få upp värdena tillräckligt.
 
Men snälla, alla ni som KAN donera, GÖR det! Det tar så lite tid men kan göra så stor skillnad. Du lämnar max 4,5 dl 3-4 gånger per ÅR, men du kan rädda någon annans LIV. Snälla.




Tidigare inlägg

Klockan tolv en lördagskväll

Jag vet inte om jag är redo för att bli vuxen. Inte riktigt än. Även om det finns alla bevis för att man inte slutar utvecklas bara för att man växer upp så känns det just nu som det. Jag menar, när jag har pluggat färdigt och får jobb på en skola någonstans, hur mycket längre kan jag komma då? Självklart kan man fortsätta vidareutbilda sig och fördjupa sig i ämnen, växa i min roll som lärare, men det är ändå inte särskilt konkret. 

Alla dessa år i skolan har visserligen inneburit hårt jobb, men det har ändå "paid off" i slutändan. Man har fått ett betyg på ett papper som man har kunnat visa upp och vara stolt över. Jag har haft diverse jobb och varje gång jag fått ett nytt har jag stolt kunnat ringa mamma och pappa och tjuta "jag fick det!!". Varje ny jobbmöjlighet har varit en extra, stolt, punkt på CVet. Jag går fortfarande i skolan och jagar betyg och i slutändan en lärarlegitimation. Men sen då? När jag gått ut, fått min legitimation och fått jobb på en skola är det ju slut? Jag kan ju inte byta jobb vartannat år bara för att känna att "wow, de tyckte jag var duktig nog att anställa mig", det funkar inte i den bransch jag ska ge mig in i. Så hur ska jag växa, hur ska jag skaffa bevis på att jag är duktig? Kommer jag hitta andra saker att leva för? Jag vill kunna visa, svart på vitt, att jag KAN. 

RSS 2.0