Jag är tillbaka. Kanske. Inte

I'm baaaack! För idag i alla fall. Jag har insett att jag saknar bloggandet, att få uttrycka mig i skrift, otroligt mycket. Jag saknar att kunna gå tillbaka och se exakt vilken dag jag gjorde vad. Jag saknar att kunna titta på bilder och plötsligt slängas flera år tillbaka i tiden. Jag saknar att få se texter ur mitt inre växa fram, ändras, raderas, förbättras, få liv under mina fingrar. Jag saknar att få skriva av mig. Jag har under det senaste halvåret lärt mig extremt mycket om mig själv och jag känner att jag på något vis måste bevara det.
 
Så här är jag, för tillfället sittandes ensam hemma i lägenheten, endast med sällskap från två ullbollar som även går under namnen Leia och Lova. Världens finaste ullbollar. Och visst är de ett fint sällskap men jag måste erkänna att wannabe singel-livet inte passar mig. Jacob har dragit till Abu Dhabi med en kompis och jag som tidigare inte har sovit en enda natt ensam i hela mitt liv är nu inne på tredje kvällen utan Jacob. S Å  T O M T . I natt sov jag på soffan bara för att sängen kändes så onödigt stor utan honom. Soffans divan var klart mycket mer lagom i storlek.
 
Jag hade planerat att jag skulle hitta på så mycket den här helgen, verkligen njuta av att vara sambo-fri. Träffa vänner, dricka vin, komma hem sent utan dåligt samvete. Men efter 10 dagar i rad av praktik och jobb insåg jag att det var nog var dags att vila. Bli av med de sista bakterierna från de två förkylningarna jag dragit på mig på rad och bara sova. Sova, vila, äta godis, kolla serier. Och framförallt öva på att vara ensam. 
 
Måste säga att jag är inte imponerad. Alla som bara "det är sååååå viktigt att man bor själv först innan man flyttar ihop med nån". Ah nock.. att frivilligt sätta sig i den här tristessen.. Då är man nog martyr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0