Jag och mitt samvete

Citat mamma: "Om man kunde vinna Nobelpris i ärlighet så hade du fan vunnit det. Jag lovar att jag till och med hade tagit på mig långklänning och suttit i publiken."
 
Oj oj oj vilket kaos. Jag är blodgivare sen drygt 1,5 år tillbaka och det har blivit en otroligt viktig grej för mig. Att kunna hjälpa andra genom att erbjudà något jag har överskott på känns otroligt skönt. Alla borde bli blodgivare! Men ja, för att komma till kaoset. Det var dags för mig att gå och lämna igen (som kvinna får du lämna var fjärde månad) men jag hade redan fått skjuta fram tiden något eftersom jag varit sjuk. Hade planerat in att lämna i tisdags men jag hade sovit på tok för många timmar den natten så jag kände mig halvruggig och sjuk hela dagen, inget vidare tillstånd att lämna blod i. Så jag sköt upp det igen och bokade en tid till på onsdagen efter skolan istället. Gör mig redo och går dit och varje gång man är där ska man fylla i en så kallad hälsodeklaration där man intygar att man inte är sjuk, har tatuerat sig, varit i vissa länder osv. Fanns en punkt som löd ungefär "Har din partner nyligen gått igenom en stor operation" och det fick mig att börja fundera. Hmm när var det nu Jacob tog blindtarmen egentligen? Och räknas en titthålsoperation som en "stor operation"? Frågade en av sköterskorna vad som gällde och jag märkte att hon blev osäker. Hon gick och kollade i en pärm, pratade med sina kollegor och sen kom hon tillbaka och sa att "för säkerhets skull, vänta sex månader efter när operationen gjordes och hör av dig igen sen om en ny tid". Kollade snabbt i telefonen under tiden jag fortfarande stod med sköterskan och insåg att operationen var 30 maj. Fine, det är ju mer än sex månader sen så då kan jag ju lämna idag trots allt. Men sen kom jag på det. Fan fan fan.
 
Jag har ju lämnat blod efter det!!!! I augusti!!! Jag har alltså inte väntat den tiden man egentligen ska. Detta kommer jag alltså på under tiden jag fortfarande står med sköterskan och jag vill bara sjunka genom jorden. Inser att jag har gått och lämnat blod när jag egentligen inte fick. Har inte vid föregående blodgivning reagerat på punkten som berörde operationer och därför lämnat i god tro. Känner hur jag är på väg att börja gråta för att jag skäms så jävligt men vågar inte säga något till sköterskan utan kläcker ur mig ett käckt "Aa men då kollar jag när det var och hör av mig då!" halvvägs ut genom dörren.
 
Ringer flera nära i ren panik och i hopp om att någon ska lugna ner mig. Alla gör tappra försök men trots ord om att det "säkert inte är nån fara", att "säg att operationen var i augusti och så lägg på sex månader så kan du gå dit igen" och "ta nu det lugnt, det är ju inte som att varken du eller Jacob är sjuka" så kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag gjort något fruktansvärt. TÄNK OM Jacob hade fått nån sjukdom vid operationen som sen jag fått och som jag sen i min tur smittat någon annan med, TÄNK OM!! Och vad händer om de får reda på sanningen, kommer jag aldrig mer få lämna blod för att jag är opålitlig då? Jag kunde helt enkelt inte berätta sanningen för dem utan började koka ihop en lögn i huvudet.
 
Satt i evigheter i min hall och lät tårarna rinna och visste väl innerst inne att jag aldrig skulle kunna släppa detta om inte en yrkesauktoritär människa säger till mig att det är lugnt. Eller att det var för jävla dumt. Egentligen vad som helst så länge jag fått det ur mig. Så länge jag varit ärlig. Så jag svalde min stolthet, gick tillbaka till Blodcentralen och med rödgråtet ansikte bad jag att få tala med en sköterska. Tack och lov fick jag prata med VÄRLDENS gulligaste sköterska som tröstade mig, lyssnade in allt jag berättade, förklarade att sånt händer hela tiden, att risken för smitta är minimal och att det bara var jättebra att jag kom och förklarade läget. Dessutom bad hon om ursäkt för att hela det här scenariot hade uppstått då jag hade fått fel info tidigare på dagen. Den operation som Jacob hade gjort räknades alltså inte som "stor operation" och därmed var jag fri att ge blod när som helst. Det var en enorm lättnad men samtidigt en irritation mot de jag fått prata med tidigare. Den lilla meningen jag fått höra tidigare under dagen hade vänt upp och ner på hela min hjärna i stort sett.
 
Jag är en person som älter saker. Som inte klarar av att göra fel för att mitt samvete äter upp mig inifrån. Som inte släpper saker förrän en person med kompetens inom det aktuella ämnet säger till mig att det löser sig. Som MÅSTE säga som det är, oavsett hur jobbigt eller pinsamt det än är. Det är något jag har lärt mig om mig själv under det senaste halvåret och jag är så tacksam för det. Tack vare att jag numera vet hur jag själv fungerar så gick jag tillbaka och så visade det sig att det inte var några problem. Hade jag låtit bli det och försökt tränga undan det istället kan jag ge mig blanka fan på att det hade kunnat ge mig många sömnlösa nätter. Har börjat fundera på det där med karma, om det kanske ligger något i det? Men det är ett helt annat inlägg.
 
För att avrunda det hela så kan jag berätta att jag fick gå och lämna blod idag, torsdag, istället. Sköterskan tyckte inte riktigt det var läge att lämna igår när jag var så upprörd, haha. Det gick bra men fan vad ont den där jävla nålen gör. Mitt blodtryck hade gått ner till normalt efter att ha varit alldeles skyhögt pga p-piller (som jag alltså slutat med nu) och mitt blodvärde låg på mitt vanliga 125. 
 
Slutet gott, allting gott och BLI BLODGIVARE!
 
 

RSS 2.0