Hollister

En sak jag tänkt enormt länge att jag ska skriva om är Hollister. Hur jag tyckte det var att jobba där och varför jag slutade.
 
För att ta det från början; min lillebror blev scoutad när han var och handlade i butiken under våren 2013 men var för ung och fick istället frågan om han hade några äldre syskon. Han fick med sig ett inlogg till en sida där jag skulle logga in, lägga in mig i deras system och boka en intervju. Sagt och gjort, en fredag i juli gick jag på gruppintervju. Jag var nervös så jag ville dö och hade valt kläder i flera timmar. Såg till att ha håret naturligt och endast lite solpuder och mascara i ansiktet för att inte se för översminkad ut. Vi var fem stycken, två engelskpratande killar och tre tjejer. Eftersom killarna inte pratade svenska gick hela intervjun på engelska, superjobbigt. Men det hela var över ganska fort och jag skötte väl mig helt okej.
 
Sen gick månaderna. De hade sagt att de inte hade några lediga timmar just vid intervjutillfället, men när det går så lång tid börjar man ju långsamt förtränga hoppet liksom. Men så en dag när jag satt på tåget på väg hem från skolan ringde det ett Malmönummer. Dock var täckningen på tåget så dålig att jag inte hörde någonting när jag svarade. När jag väl var hemma och ringde upp hade den berörda managern(chefen) gått för dagen och ingen annan på stället visste riktigt vad hon ville så jag fick vänta till dagen efter. Mitt i en föreläsning ringde numret igen och jag flög ut ur föreläsningssalen. 
 
Hon var supertrevlig. En glad tjej med någon uppländsk dialekt som erbjöd mig jobb som impact på Hollister. Jag kunde välja mellan 5, 10, 15 och 20 timmar i veckan och hon sa att 10 var det vanligaste folk tog när de pluggade vid sidan om, alltså två pass i veckan. Så jag köpte det och vi bokade in en introdag innan vi la på. Jag flög på små rosa moln resten av dagen. YES!!!!! JAG ÄR SÅ SNYGG ATT DE ANSTÄLLER MIG PÅ HOLLISTER!!!!! var det enda som flög genom huvudet den närmsta veckan. Jag var överlycklig och superförväntansfull.
 
Klockan sex ringde väckarklockan på introdagen. En lördag. Klockan sex! För att vara i Malmö klockan nio. Satt på ett pågatåg i 70minuter. Jag hade plockat av alla smycken, tagit av nagellacket och såg till att ha superbasic kläder, nästan så långt ifrån min egen stil man kan komma. Allt för att passa in. Löjligt kan jag känna såhär i efterhand, jag hade ju redan fått jobbet? Väl där var vi tre stycken tjejer som fick skriva på papper, titta på introfilmer och prova ut kläder. Managern var lika trevlig som i telefon och jag kände mig nöjd när jag efter tre timmar åkte hem igen.
 
Men sen började jag jobba där. Och alltså, för en som är alldeles ny på arbetsmarknaden kan det detta säkert ses som en helt okej arbetsplats men det var inget för mig. Jag var van vid IKEA där alla tar hand om varandra, där man får betalt för varenda minut du är där och där man får lov att ta ansvar. Här fick du betala för dina arbetskläder, ditt arbete blev ständigt kontrollerat och nåde dig om du stämplade in två minuter för tidigt. "Då får man ju mer betalt än vad man ska ha". De tre timmarna på introdagen fick vi inte heller betalt för.
 
Jag kämpade på i början men hade svårt att få ihop det med skola, IKEA, häst, pojkvän och vänner. Jag var tvungen att jobba exakt 10 timmar i veckan och dessutom hade jag pendling på nästan lika mycket tid som mina arbetspass låg på. Vid jul gick så mitt första tre månaders-kontrakt ut och jag blev erbjuden förlängt. Trots att det var stressigt skrev jag på i någon förhoppning om att det skulle bli lättare men efter någon vecka hoppade jag ner till 5 timmar i veckan. Det fungerade väl något bättre, men jag trivdes egentligen aldrig riktigt. Trots att passen var korta kände jag alltid en ångestkänsla när jag var på väg dit. "Tänk om jag får stå och vika inleveranser på samma plätt alla fem timmarna idag". Så kunde det vara, EXAKT samma arbetsuppgift i fem timmar. Då är det inte roligt längre.
 
Det som nog egentligen gjorde att jag vantrivdes var människorna som jobbade där. Ingen var elak, absolut inte, men jag passade inte in där och mitt självförtroende var nog inte tillräckligt stort för att palla trycket. De var liksom redan ett stort och tight gäng som jag inte riktigt orkade (vågade?) nästla mig in i. Jag kände mig ful, dålig och kände inte alls igen den tysta tjej jag blev när jag var där. Att jag var där så sällan bidrog väl kanske inte heller till tillhörigheten på bästa sätt. Så i januari fick jag ett riktigt break, jag visste inte hur jag skulle pussla ihop mitt liv och jag var helt enkelt tvungen att prioritera bort något för att orka.
 
Och det blev Hollister som rök. Nej, allting där var inte hemskt även om det kan låta så. Vissa dagar hade jag riktigt roligt och visst fanns där människor som jag bondade med, men i det stora hela mådde jag inte bra av det. Det tog emot att gå till managern och säga upp sig, lönerna hade varit rätt rejäla de senaste månaderna och jag var stolt över att kunna säga att jag jobbade på Hollister eftersom det är så svårt att ta sig in, men nu i efterhand är det bland det bästa jag gjort. Jag jobbade två pass till och sedan strök de mig från schemat och jag har nog aldrig känt mig mer fri.
 
Så på det stora hela; för vissa kan det säkert funka skitbra och jag vet många som jobbat där länge, men det funkade inte för mig. 
 
Fantastisk lättnad när jag skrev ut schemat och jag inte längre var schemalagd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0